Hur säkerställer vi materialförsörjning till vården bortom covid-19?

Kostnad, kvalitet, riskanalys och ansvarsfördelning – frågor vi behöver diskutera för att säkra materialförsörjningen och rusta oss inför framtiden.

V
år omvärld präglas av förändring, komplexitet, osäkerhet och tvetydighet. Ingen sektor kan undvika konsekvenserna av detta, inte heller den offentliga. Offentliga aktörer måste ständigt ifrågasätta och hitta nya sätt att möta samhällets och medborgarnas föränderliga behov. Det handlar helt enkelt om att stärka förändringsmuskeln – förmågan till anpassning och förnyelse – igen och igen.

Förmågan till snabb omställning är kritisk, men vad händer på lång sikt? I ett antal inlägg reflekterar jag kring hur vi agerar i spåren av covid-19 och över utmaningar och möjligheter bortom pandemin.

Vi ser i dag många exempel på mobilisering för att säkra försörjningen av kritiska material till vården i en situation som saknar motstycke i modern tid. Vi ser samordning mellan regioner och sjukhus, leverantörer som kliver fram, privatpersoner och bolag som skänker material och ett stort antal volontärer som engagerar sig i praktisk tillverkning av skyddsutrustning. Detta är viktiga och inspirerande exempel på den samlade kraft och lösningsorientering som så väl behövs när det verkligen gäller.

Det kan tyckas självklart att de förnödenheter som vården behöver i dag, redan skulle ha funnits i tillräcklig mängd, i ett fullständigt uppdaterat lager placerat nära oss. Detta väcker ett antal frågor om hur vi bättre kan rusta oss inför framtiden:

• Kostnad för beredskap: Vad innebär egentligen beredskap – kan den vara fullständig? Vad avgör hur stort ett lager kan vara? Vilka analyser kan ge oss bättre svar på hur efterfrågan på kritiska material kan komma att se ut i olika framtida scenarion? Vad får ett lager som tar höjd för en mängd scenarion egentligen kosta?
• Kvalitet: Hur säkerställs att utrustning och förbrukningsartiklar håller utlovad kvalitet? Hur och när följs detta upp?
• Just-in-time: Vad menar vi med just-in-time – ska man kunna få vad som helst när som helst? Hur kan vi säkra balans mellan de krav vi ställer på just-in-time-leveranser av kritiska material och kostnaden för det? Hur kan vi jobba med analyser som ställer risk mot kostnad? Vågar vi inom vården dra mer lärdom av andra branschers modeller för investeringar i logistik och säkerhet, till exempel arbetet med trafiksäkerhet?
• Riskdelning med leverantörer: Kan en leverantör vara hur flexibel som helst – och till vilken kostnad? Kan vårdens föränderliga behov regleras avtalsmässigt genom flexibla avtal med leverantörer? Hur kan risker delas med leverantörer på ett balanserat sätt i sådana avtal? 
• Ansvar för riktlinjer och stöd: Kan en vårdgivare förväntas lösa alla framtida utmaningar själv? Vems, eller vilkas, uppdrag är det att säkra riktlinjer och stödja vården i arbetet?

Svaren på dessa frågor ser olika ut beroende på verksamhet och situation. Men vi kan med säkerhet säga att frågorna behöver ställas för att ge oss en bättre bild av hur vi säkerställer materialförsörjningen även bortom covid-19.