När invånarna driver på mobiliteten, vilken roll spelar staden?

Författare

George Atalla

EY Global Government & Public Sector Leader

Working with governments to address complex issues and build a better working world.

John Simlett

EY Global Future of Mobility Leader

All things mobility. Innovative thinker. Entrepreneurial mindset. Strategic partner and consultant for the auto and transport industries.

8 Lästid 21 feb 2020

Visa resurser

Mobiliteten i städerna förändras och tack vare megatrender som digitalisering och urbanisering är det invånarna som bestämmer hur utvecklingen sker.

Transportsystemen i städerna är traditionellt sett den ekonomiska och sociala livsnerven i en stad. De transporterar miljontals människor till och från jobb, sociala evenemang och kulturinrättningar. De transporterar varor och avfall. Och om de är snabba, effektiva och tillgängliga för alla, kan de påverka stadslivets kvalitet och jämlikhet.

Men i takt med att städerna växer, växer också behoven och förväntningarna hos människorna som bor där. Utvecklingen av mobilitet och infrastruktur halkar därmed efter. Människor som bor i stadens ytterområden har kanske inte tillgång till de ekonomiska möjligheter som finns i stadens centrum. Och mobilitetssystem blir en kostnad, inte en fördel.

Städer runtom i hela världen tar sig an denna utmaning. Bilar och dieselbussar byts ut mot uppkopplade, självkörande fordon och elsparkcyklar. Tjänster som samåkning och elektriska spårvagnar börjar förbättra mobiliteten i ytterområdena. 

Städerna har mycket kvar att göra om de ska kunna erbjuda transportlösningar som håller jämna steg med utvecklingen under de kommande decennierna.

Men de här förbättringarna är inte tillräckliga för att möta behoven. Städerna har mycket kvar att göra om de ska kunna erbjuda transportlösningar som håller under de kommande decennierna.

Krafterna som formar urban mobilitet

Fyra faktorer driver på transportrevolutionen i städerna – och höjer invånarnas förväntningar.

1. Framväxten av megastäder och megaregioner

1950 fanns det två städer i världen med en befolkning på över än 10 miljoner. Enligt uppskattningar kommer det att finnas 53 sådana städer år 2030.

Dessa megastäder smälter samman till megaregioner. Pärlflodens delta (Hongkong-Shenzhen-Guangzhou-regionen) i Kina har en total befolkningsmängd på 120 miljoner. Och städer som Tokyo, Istanbul, São Paulo, Delhi och New York är ankare i megaregioner där det bor tiotals miljoner människor.¨

Den här tillväxten medför utmaningar som stadsutglesning. Det är billigare att bo i ytterområden, så där tenderar människor att ha lägre inkomster. Begränsade transportmöjligheter kan göra det svårt för dem att jobba i stadens centrum – vilket spär på ojämlikheter vad gäller inkomst. Fler människor betyder också fler fordon och föroreningar, vilket gör städerna mindre beboeliga.

2. Digital anslutning

Teknik som 4G och sakernas internet (Internet of Things) har förändrat hur vi förflyttar människor, varor, resurser och kunskap. I dag finns digitala anslutningar i våra städer – och deras roll blir bara större och större.

Nästa steg i utvecklingen innefattar 5G-nätverk, artificiell intelligens och telematik (fordonsspårning och geolokalisering). Dessa tekniker kommer att vägleda uppkopplade självkörande fordon och drönarstödd logistik – allt med hjälp av smart infrastruktur. Vissa städer har redan nått dit: Shanghai är en av de första städerna som använder 5G för sitt intelligenta fordonsnätverk som kommer att täcka 100 kilometer fram till 2020.

I ett hyperuppkopplat samhälle kan invånare obehindrat förflytta sig i en stad (förutsatt att de har tillgång till de nya nätverken).

3. Strävan mot hållbarhet

Städer konsumerar mer än två tredjedelar av världens energi och står för mer än 70 procent av de globala koldioxidutsläppen. Och när befolkningsmängden ökar, kommer även dessa siffror att öka.

Klimatförändringarna gör städerna mer utsatta för katastrofer som jordbävningar och översvämningar. Städerna – samt globala klimat- och utvecklingsavtal – försöker hantera dessa hot genom att prioritera mobilitet i sina hållbarhetsplaner.

Städerna antar också mål för nollutsläpp och förnybar energi. Köpenhamn är till exempel på väg att bli den första koldioxidneutrala huvudstaden. För att uppnå detta till 2025 har den danska huvudstaden infört flera olika transportinitiativ, inklusive koldioxidneutral kollektivtrafik och infrastruktur för mikromobilitet som elsparkcyklar och cyklar.

4. Miljövänliga, uppkopplade, delade och självkörande fordon
.

Bilar och bussar som drivs med bensin eller diesel har traditionellt varit en grundpelare i städernas mobilitet. Men med teknisk innovation, klimatförändringar och förändrade konsumentpreferenser har fordon och bussar som drivs av el eller har låga koldioxidutsläpp kommit till massmarknaden. (Borgmästare i 26 större städer har till exempel lovat att köpa och använda hela flottor med nollutsläppsbussar från och med 2025).

Uppkopplade, självkörande elektriska fordon dyker också upp vid horisonten. I september 2018 utvecklade 46 företag autonoma fordon. Och delningsekonomin, mikromobilitet och nya affärsmodeller för försäkringar har gjort det möjligt för människor att överge sina bilar till förmån för andra alternativ. Skiften som dessa kan i slutändan leda till en framtid med mycket få eller inga bilar, där fotgängare tar tillbaka stadskärnan och parkeringsplatser blir allmänna områden.

Mobilitet som tjänst växer fram som den ledande lösningen

Mobilitet som tjänst (Mobility-as-a-Service, MaaS) gör det möjligt för invånare att på begäran se och välja bland en kombination av tillgängliga alternativ, inklusive samåkningstjänster, app-baserade taxitjänster och mikromobilitet.

Helsingfors har tagit MaaS till nästa nivå. För att det 2025 ska vara omodernt att äga en bil privat har den finska huvudstaden integrerat alla sina transportalternativ, däribland billiga taxibilar, cyklar och hyrbilar, i en enda MaaS-tjänst. Utöver att se alla tillgängliga alternativ kan invånarna även boka och betala för önskat transportsätt – allt med Whim-appen.

Städer använder även MaaS-teknik för att ge ekonomiskt stöd. I Los Angeles, USA, har tunnelbanan inlett ett samarbete med Via för att erbjuda låginkomsttagare och pensionärer prisvärda resor till och från tre stora stationer. Invånarna får tillgång till den subventionerade samåkningstjänsten med hjälp av en app eller, om de saknar telefon, med hjälp av ett biljettkort som är kostnadsfritt och laddningsbart.

Fyra vägar som leder städer mot nästa generations mobilitet

Vi tror att städer behöver göra fyra saker för att kunna hantera de krafter som formar mobiliteten.

1. Förbättra tillgången och upplevelsen för alla

Städerna måste få mobiliteten att fungera för att ge maximalt värde åt invånarna. Eftersom digital teknik vanligen sänker kostnader består värdet allt oftare av upplevelser för användarna.

För att kunna erbjuda upplevelser måste städerna ge invånarna en rad olika alternativ – som alla måste vara snabba, säkra, hållbara och individanpassade. Städerna måste även förbättra tillgången så att låginkomsttagare, utsatta grupper och pensionärer kan ta sig till jobb, utbildningar och aktiviteter.

Sydney i Australien erbjuder reseinformation i realtid och använder analyser för att förbättra kvaliteten. Staden har också använt beteendeekonomi för att förbättra invånarnas reseupplevelser – till exempel genom att låta pendlare betala via en app. Och i Jakarta på Indonesien används realtidsdata och analyser från stadens snabba busstransportsystem, TransJakarta, för att ta reda på vilka rutter som fungerar bäst. Systemet använder sedan informationen för att förbättra kvaliteten och passagerarnas nöjdhet.

Staden Medellin i Colombia har byggt linbanor för att länka samman favelas i bergen med jobb i stadens centrum. Linbanesystemet är integrerat med andra transportsätt som tunnelbana, spårvagn och bussar.

En idé som tidigare sågs som radikal – biljettsystem som är kostnadsfria eller har reducerade priser – blir också vanligare. Estlands huvudstad, Tallinn, är den största staden i världen som erbjuder sina invånare kostnadsfri kollektivtrafik.

2. Reglera utan att hämma innovation

Moderna, urbana transportsystem omfattar många olika operatörer, både offentliga och privata. För att få ut mesta möjliga av tillgängliga alternativ behöver städerna ett ramverk för styrning och reglering som låter dem utveckla nya affärsmodeller och transportsätt. Detta måste ske utan att äventyra allmänhetens säkerhet. De första åren med samåkning lärde städerna att regelverk behöver utvecklas proaktivt, inte reaktivt. Det innebär att erbjuda regulatoriska "sandlådor", det vill säga flexibla regler som utvecklas över tid för att hjälpa nya affärsprojekt att ta fart.

Ett exempel på hur detta kan fungera i praktiken är Greater Washington DC Partnership i USA där företagsledare har utvecklat ett resultatbaserat ramverk. Det uppmuntrar deltagarna att hantera data och integrera bästa praxis och gemensamma standarder för mobilitet. Det är kanske inte en heltäckande lösning, men det är ett steg mot en förnuftig reglering som låter innovationen blomstra.

3. Samarbeta med den privata sektorn för att utveckla nästa generations mobilitetssystem

Från uppkopplade bussar till självkörande fordon – det dyker hela tiden upp nya transportlösningar. Och ingen enskild enhet, vare sig det är staten, ett företag eller en transportleverantör, kommer att kunna leverera lösningarna helt på egen hand.

Städer måste samarbeta med den privata sektorn för att utforska och utveckla dessa lösningar. I Storbritannien har Transport for London och Bosch påbörjat ett 18-månader långt pilotprojekt inom mobilitet. Projektet kombinerar expertis inom data och teknik med syfte att hjälpa små bolag och nystartade företag att utveckla innovativa transportlösningar för regionen.

I slutändan kommer stadens roll att förändras från den traditionella modellen med en ledningsstruktur, där ansvaret omfattar planering, finansiering och drift. Istället kommer staden att fungera som en verksamhetschef som fokuserar på konkurrens, teknik, regelverk och utarbetande av standarder. Städer som Los Angeles, München och Stockholm använder "mobility labs" för att experimentera med nya sätt att utveckla och hantera mobilitet.

4. Integrera mobilitet i stadspolitiken

De senaste protesterna i Paris visar att mobilitet inte existerar i ett vakuum. Regeringen hade ett lovvärt mål – att uppmuntra människor att minska sin bilanvändning genom att höja skatterna på diesel och koldioxid. Men regeringen hade inte tänkt igenom hur deras beslut skulle påverka människor.

För att undvika scenarier som dessa måste städer samordna mobilitet med andra politiska strategier, bland annat tillväxt, hållbarhet, arbete och boende. Och de måste se till att politiken är inkluderande och förankrad i samhället

Det handlar om att bestämma hur finansieringen av reformer ska fungera och vilken inverkan de kan ha. Det handlar också om att ange och mäta resultat. Till exempel har Bogota, Johannesburg och dussintals andra städer offentliggjort hållbarhetsplaner som kopplar minskade utsläpp från transporter till andra stadsprioriteringar.

Ett smart val för framtiden

Det behövs starka initiativ inom mobilitet för att städerna ska kunna övervinna de utmaningar de står inför. Men initiativen behövs också för att städerna ska kunna undvika att förvärra en redan svår situation. Om städerna exempelvis inte kan lösa problemet med "döda transportzoner" när en stad växer kommer det att öka ojämlikheten.

Å andra sidan, om städer följer råden ovan är det mer sannolikt att de kan uppfylla kraven på mobilitet på ett skalbart och hållbart sätt. Det innebär att städerna kan växa på ett sätt som inkluderar alla – samtidigt som de blir mer attraktiva för människor, investerare och företag.

Som tur är finns det många nya tekniker som kan erbjuda lösningar. För att kunna dra nytta av deras kraft måste städerna experimentera med det nya samtidigt som de hanterar det gamla. Och de måste gå från att planera och erbjuda tjänster till att skapa en miljö där smart och inkluderande mobilitet kan frodas.

Städer som gör detta kommer att kunna hålla sin växande befolkning i rörelse – och lösa en av 2000-talets största urbana utmaningar.

Summering

Transportsystemen kämpar för att hålla jämna steg med det växande antal människor som använder dem och för att uppfylla den typ av service som förväntas. För att tackla utmaningarna måste städerna utveckla sin roll och förbereda sig för en komplex framtid. 

Om artikeln

Författare

George Atalla

EY Global Government & Public Sector Leader

Working with governments to address complex issues and build a better working world.

John Simlett

EY Global Future of Mobility Leader

All things mobility. Innovative thinker. Entrepreneurial mindset. Strategic partner and consultant for the auto and transport industries.