Målet rörde ett bolag som hade köpt in tolv flyttbara moduler och därefter hyrt ut modulerna till Migrationsverket för användning som asylboende. Varje modul hade en yta på 26 kvadratmeter och var utrustad med kök och toalett.
Modulerna placerades på en plan yta och det tog två personer en dag att flytta samtliga tolv moduler. För arbetet krävdes en kran och en lastbil. Anslutningar för vatten och el var placerade ovan mark och därmed enkla att koppla bort.
Skatteverket nekade dock bolaget avdrag för moms på inköpet av modulerna med motiveringen att avdragsförbudet för stadigvarande bostad var tillämpligt. Skatteverket anförde att så var fallet – även om modulerna genom att vara flyttbara skulle utgöra lös egendom och uthyrningen därför var obligatoriskt momspliktig – eftersom modulerna var inrättade för och användes som boende.
Bolaget överklagade Skatteverkets beslut till förvaltningsrätten och därefter till kammarrätten. Båda instanserna avslog överklagandena med i huvudsak samma motivering, att det varken i lagtexten eller förarbetena till lagen finns något uttalande om att avdragsförbudet för stadigvarande bostad bara är tillämpligt på fast egendom (fastighet). Avdragsförbudet är också en schablonregel som ska tillämpas oberoende av om rätt till avdrag föreligger enligt huvudregeln.
Bolaget överklagade ärendet och målet avgjordes slutligen av Högsta förvaltningsdomstolen. HFD framhöll inledningsvis att en grundläggande förutsättning för avdragsrätt är att inköpet skett i en verksamhet som är momspliktig. De aktuella modulerna var konstruerade för att lätt kunna monteras ned och flyttas, de var också avsedda att kunna hyras ut upprepade gånger och användas av olika kunder på olika platser. HFD konstaterade mot denna bakgrund att de aktuella modulerna utgjorde lös egendom och att bolagets uthyrning av modulerna omfattades av momsplikt. Inköpet av modulerna hade således skett i en verksamhet som är momspliktig och avdragsrätt föreligger som utgångspunkt.
Därefter gick man vidare till frågan om det särskilda avdragsförbudet för stadigvarande bostad kunde vara tillämpligt. HFD anförde att man vid bedömningen ska ta hänsyn till egendomens utformning och användning, men också att avdragsförbudet inte får sträckas längre än vad som är nödvändigt för att säkerställa att avdrag inte kan ske för något som skulle kunna utgöra privata levnadskostnader.
HFD fann att de aktuella modulerna inte kunde likställas med bostäder i det allmänna bostadsbeståndet och inte heller kunde anses avsedda för permanent boende. Mot bakgrund av detta bedömdes det särskilda avdragsförbudet inte vara tillämpligt på bolagets förvärv av modulerna.
Kommentar
Det är välkommet att HFD avgjort denna fråga och att man kunde undvika en situation där uthyraren var skyldig att redovisa moms på sin uthyrning men samtidigt saknade avdragsrätt för moms på sina inköp i verksamheten.
HFD prövade en liknande fråga i mål RÅ 2005 not. 78 och kom då istället fram till att avdragsförbudet var tillämpligt vid inköp av bostadsmoduler. Skillnaden i det målet, jämfört med detta, var att modulerna där ansågs utgöra fast egendom. Uthyrning av fast egendom är enligt huvudregeln momsfri.
Den nu meddelade domen är också i linje med HFD:s avgörande från oktober 2019 där en bostadsrättsförening hade rätt till avdrag för ingående moms på kostnader hänförliga till installation av solceller på bostadshus, till den del dessa användes för momspliktig försäljning av el till elhandelsföretag (mål nr 6174-18, 6175-18, 6177-18). Den nu aktuella domen om bostadsmoduler, och den tidigare domen avseende solceller på bostadshus, visar båda tydligt att avdragsförbudet för stadigvarande bostad inte kan tolkas så extensivt som Skatteverket tenderar att göra.
Läs domen från HFD här (mål nr 3988-20)
Författare:
- Pierre Jonsson – Director – Indirect Tax – 070-318 98 45
- Alexander Löfgren – Manager – Indirect Tax – 076-137 74 11
