Företag medges miljardavdrag i kammarrätten för valutakursförlust – EY ombud

Ett svenskt företag har vunnit ett större skattemål om tillämpning av korrigeringsregeln på en valutakursförlust. Bolaget biträddes av ett team från EY:s kompetensgrupp för skatteprocesse

Kortfattat

• Skatteverket hade påstått att företaget närmast frivilligt och utan kompensation tagit på sig en risk för en stor valutakursförlust
• Bolaget hade lämnat rimliga förklaringar till sitt agerande och det bedömdes inte som icke-armlängdsmässigt

Ett svenskt bolag fungerade som internbank i en större svensk koncern. Bolaget hade ställt ut ett lån i USD till ett koncernbolag i Kazakstan, vilket samägdes med en utomstående aktör. Inför en sammanslagning av det kazakiska bolaget med en annan aktör på den kazakiska marknaden konverterades lånet till den kazakiska valutan tenge (KZT). Samtidigt höjdes räntan på lånet. Anledningen till konverteringen var att minska valutakursrisken i det kazakiska bolaget och därmed också förbättra förutsättningarna för den externa affären. Den externa affären bedömdes i sin tur vara avgörande för att säkra det kazakiska bolagets marknadsposition och långsiktiga överlevnad. I ett så kallat memorandum of understanding som upprättats inför transaktionen hade således angetts att det kazakiska bolaget skulle vara finansierat i lokal valuta.

Vid konverteringen avtalades att långivaren hade rätt att inom sex månader återkalla konverteringen och räntehöjningen. Denna återkallelserätt var tänkt som ett slags påtryckningsmedel i förhållande till den befintliga utomstående ägaren, för att denne skulle medverka till transaktionen. När alla parter hade enats om transaktionen skrevs ett nytt låneavtal i KZT utan någon återkallelserätt.

Efter konverteringen av lånevaluta tappade KZT i värde gentemot SEK (och USD). Detta medförde att internbanken för det aktuella året redovisade en valutakursförlust om cirka 1,8 miljarder kronor.

Skatteverket nekade genom efterbeskattning bolaget avdrag för valutakuraförlusten med 1,8 miljarder kronor med hänvisning till den så kallade korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL, samt påförde skattetillägg om närmare 160 miljoner kronor. Korrigeringsregeln innebär förenklat att det skattepliktiga resultatet i Sverige ska grundas på armlängdsmässiga villkor, dvs. villkor som sinsemellan oberoende näringsidkare hade avtalat i en jämförbar situation.

Skatteverket ansåg att en oberoende långivare inte hade gått med på att konvertera lånet från USD till KZT.

Skatteverket tryckte särskilt på att KZT strax före konverteringen hade minskat kraftigt i värde på grund av att den hade släppts fri från en tidigare koppling till USD. Och enligt Skatteverket rådde vid konverteringen alltjämt en stor osäkerhet för valutan. Skatteverket menade rentav att KZT var i fritt fall och att det fanns en överhängande risk för ytterligare nedgång. Därmed bedömdes att internbanken frivilligt hade tagit på sig en valutakursförlust som annars hade drabbat det kazakiska bolaget. Konverteringen var enligt Skatteverket därför inte armlängdsmässig. Inte heller var det armlängdsmässigt att avstå från att utnyttja återkallelseklausulen, genom vilken internbanken enligt Skatteverket hade kunnat undvika valutakursförlusten. Därför skulle avdrag vägras enligt korrigeringsregeln, för valutakursförlusten som uppkommit på grund av det icke armlängdsmässiga handlandet/villkoret

.

Bolaget överklagade till förvaltningsrätten, som efter tillstyrkande av Skatteverket delvis biföll överklagandet avseende perioden från och med ingåendet av det nya låneavtalet utan återkallelserätten. I övrigt avslogs överklagandet.

Bolaget överklagade till kammarrätten och yrkade att fullt avdrag skulle medges. På bolagets begäran höll kammarrätten muntlig förhandling där en företrädare för bolaget som medverkat i det aktuella projektet hördes.

Kammarrätten har nu beslutat att ge fullt bifall till bolagets överklagande.

Kammarrätten ansåg för det första att det inte klart framgick, dvs. enligt det förhöjda beviskravet vid efterbeskattning, att det hade varit ett realistiskt alternativ för bolaget att återkalla konverteringen med stöd av återkallelserätten. Bolaget hade enligt kammarrättens mening lämnat rimliga förklaringar till att återkallelserätten inte hade använts.

Kammarrätten ansåg för det andra att inte heller konverteringen av lånevaluta kunde läggas till grund för att efterbeskattningsvis neka bolaget avdrag för valutakursförlusten. Med hänsyn till bolagets utredning om valutarörelserna vid den aktuella tiden framgick det inte klart att KZT var i fritt fall vid konverteringen eller att det var närmast osannolikt att konverteringen inte skulle medföra en valutakursförlust för bolaget, även om det fanns en risk.

Kommentar

Det vanliga vid tillämpning av korrigeringsregeln är att tvisten rör vilket pris som är armlängdsmässigt för en transaktion. Här ansåg dock Skatteverket att regeln i stället kunde tillämpas för att vägra avdrag för en förlust. Kammarrätten kom dock fram till att Skatteverket inte bevisat sina påståenden om att den svenska långivaren agerat på ett sätt som en oberoende näringsidkare inte skulle ha gjort.

Målet avser i grunden prövning av bevis och det är svårt att se någon mer principiell rättsfråga. Trots detta finns vissa iakttagelser som kan vara intressanta att lyfta fram.

Domen är tydlig med att det är Skatteverket som har bevisbördan för tillämpningen av korrigeringsregeln, och att beviskravet är högre när det är fråga om efterbeskattning. Det blir då centralt för Skatteverket att underbygga sin talan med bevisning och uppgifter om vad en korrekt prissättning hade varit. I detta fall var det nästan bara bolaget som lyft fram utredning om de aktuella transaktionerna, parternas avsikter, valutakursernas utveckling m.m., medan Skatteverkets processföring var mer inriktad på att påstå vad som kunde anses affärsmässigt i olika situationer, utan att konkretisera sina påståenden med utredning. Ur detta perspektiv framstår det inte som förvånande att Skatteverket inte ansågs ha uppfyllt sin bevisbörda.

Vår uppfattning är även att Skatteverket angrep frågan på ett felaktigt sätt. Om en valuta framstår som mer osäker bör detta beaktas i prissättningen, dvs. genom den ränta som bestäms. En tillämpning av korrigeringsregeln borde därför ha tagit sin utgångspunkt i en utredning om räntan varit marknadsmässig eller inte – inte genom att i efterhand konstatera att valutakursrörelsen varit negativ för långivaren och då vägra avdrag för förlusten. Det som försvårade ett sådant mer riktigt angreppssätt var dock att det var ostridigt mellan parterna att den valda räntan var marknadsmässig. Att det uppstod en förlust var helt enkelt följden av en valutakursrörelse, inte av icke armlängdsmässigt agerande.

Författare:

• Per Holstad – Partner – Business Tax Services – Tax Policy & Controversy – 072-206 46 99
• David Björne – Director – Business Tax Services – Tax Policy & Controversy – 073-358 28 52
• Emil Grönholm – Assistant Manager – Business Tax Services – Tax Policy & Controversy – 073-364 43 28