Hur påverkar covid-19 cancerforskningen i Sverige?

Cancerforskningen är en hörnsten i svensk hälso- och sjukvård. Pandemin medför risker och möjligheter för forskningens fortsatta utveckling.

EY har på uppdrag av Cancerfonden genomfört en intervjustudie för att undersöka hur svensk cancerforskning påverkas av covid-19-pandemin. Analysen visar att det finns två olika typer av omständigheter som påverkar forskningen:

1. Unika effekter av pandemin som medför risker för forskningen som är svåra att undvika. 
2. Strukturella aspekter som pandemin förstärker, det vill säga problem inom cancerforskningen som var kända redan innan pandemin, men som förvärras i en kris.

Unika effekter av pandemin

En effekt av pandemin som fått konsekvenser i flera led är stoppet för inkludering av patienter i kliniska studier. Stoppet infördes i olika utsträckning på samtliga sju universitetssjukhus, primärt mellan mars och augusti. Den övergripande bild som intervjupersonerna ger är att besluten fattades utan krishanterings- eller kontinuitetsplaner. Analysen visar att stoppet av inklusion riskerar att leda till försenade studier och minskad datainsamling.

En annan effekt av vårdens pressade situation är att personal omfördelas från forskning till annan typ av vård. Forskare uppger att cirka 25–50 procent av personalen från deras kliniska studier har omfördelats under perioder. Detta har försenat forskningen ytterligare. Men omfördelningen har också skapat ett ökat utbyte mellan kliniker och personal, vilket anses ha positiva effekter vad gäller kompetens och samarbete framöver.

Som en följd av pandemin har internationella resor och fysiska konferenser stoppats. Dessutom har framför allt grundforskare i hög utsträckning skiftat till att arbeta hemifrån och därmed haft en lägre närvaro på arbetsplatsen. Rapporten visar att alla dessa effekter utgör väsentliga risker för forskningens utveckling, särskilt då pandemin pågår under en längre tid. Forskningen uppges i mycket hög grad vara beroende av mötet forskare emellan. Möten och spontana diskussioner är navet i utvecklingen av idéer och problemlösning.

Forskningen är beroende av internationella samarbeten. Pandemin har inneburit ett förlorat år för vissa samarbeten, både vad gäller nuvarande projekt och skapande av nya kontakter. Medan majoriteten av de etablerade forskarna inte ser särskilt stora personliga konsekvenser, påverkas de yngre forskarna i betydligt högre utsträckning. Deras karriärer är beroende av internationellt kontaktskapande, publicering och marknadsföring inom begränsade tidsramar.

De digitala initiativen har frodats under pandemin. Även om digitala möten inte kan ersätta fysiska konferenser och utbyten, innebär den ökade digitala närvaron att internationella samtal och möten kan ske med högre frekvens och inom områden där det tidigare inte varit aktuellt.

Strukturella aspekter som pandemin förstärker

Det svenska hälso- och sjukvårdsystemet lider av flera strukturella problem. Rapporten visar att de strukturella problemen förvärrar situationen för svensk cancerforskning under en kris som covid-19-pandemin.

Det övergripande strukturella problemet är den låga graden av nationell styrning. Detta problem exemplifieras av stoppet av inklusion, där grunden till regionernas beslut kan ifrågasättas, samtidigt som det saknas nationellt stöd i frågan. Pandemin belyser att Sveriges strukturer kring klinisk forskning medför risker för forskningens kontinuitet i kristider. En låg grad av nationell samordning, struktur och strategi för klinisk forskning innebär dessutom att forskningen i högre utsträckning än vården förlitar sig på enskilda individer som brinner för yrket. I kristider finns det risker med detta informella sätt att styra. Beslutsfattare kan lättare genomföra drastiska åtgärder, utan att ta hänsyn till konsekvenserna för forskningen. Ett annat strukturellt problem är avsaknaden av statistik på såväl kliniknivå som regional och nationell nivå. Utan grundläggande siffror kring hur forskningen presterar och vilka resurser som behövs är det svårt att ta välavvägda beslut i kristider. Avsaknaden av statistik är något som flera intervjupersoner har reagerat starkt på.

Flera intressenter uttrycker genomgående att forskning och vård i alltför hög grad ses som två separata delar som konkurrerar om resurser. Detta gör det möjligt att prioritera vård på bekostnad av forskning, då regionernas förutsättningar och drivkrafter att bedriva vårdproduktion är större än för forskning. Prioriteringen av vårdproduktion konstateras även på individnivå. Flera av de kliniska forskare som intervjuats framhåller de minskade incitamenten för att bedriva forskning. Nedskärningen av klinisk forskningsaktivitet under pandemin har skapat en oro för att trenden med minskad tid och attraktionskraft till klinisk forskning kommer att förstärkas framöver.

Slutligen visar rapporten att företag och ledningsfunktioner inom svensk cancerforskning genomgående har en positiv bild av forskares och klinikers samarbetsvilja och initiativ till problemlösning. Kompetensen, innovationskraften och viljan anses vara utmärkande för svensk forskning och bidrar till en hoppfull syn på framtiden – trots en redan väl belagd diskussion om den kliniska forskningens nedåtgående trend. Pandemin har medfört uppluckrade strukturer, ökad dialog och nya perspektiv som kan ge utmärkta möjligheter att vända de senaste årens negativa trend. Denna rapport belyser att det krävs nationella initiativ – där regeringen är ytterst ansvarig – för att bemöta de strukturella svagheterna.