”Eleverna ska vara på plats i skolan, så är det bara”. Citatet kommer från en nämndsordförande som vi intervjuade under våren. Och visst är det så – Sverige har skolplikt. I skolan utvecklar eleverna sina ämneskunskaper, generella förmågor och vänskapsrelationer och de blir sedda och bekräftade av skolans vuxna. Skolinspektionens nationella kartläggning från 2016 visade att åtminstone 20 000 elever hade en ogiltig frånvaro som innebar en risk för skolmisslyckande och framtida utanförskap. Under 2019 och 2020 har EY granskat arbetet med skolfrånvaro i flera kommuner spridda över hela landet.
1. Det saknas tillförlitlig statistik kring elevers frånvaro, både på individnivå, skolnivå och kommunnivå.
Utan en god bild av hur frånvaron är fördelad mellan kön, årskurser och orsaker är det svårt att veta hur det förebyggande arbetet ska bedrivas och var insatser behöver sättas in. För att göra det möjligt att ta fram och sammanställa statistik – hela vägen från individnivå till klassnivå, skolnivå och kommunnivå – behövs digitala system som gör det enkelt att registrera och följa upp frånvaro. Dessutom måste kommunen ha rutiner som ser till att:
- registrering av frånvaro görs på samma sätt oavsett lärare
- samma definitioner används
- uppföljningar och sammanställningar görs vid regelbundna tidpunkter.
2. Det tas inte reda på varför en elev är frånvarande.
När vi tänker på frånvaro tänker vi kanske på skolk eller elever som sitter i korridoren utanför klassrummet när lektionen har börjat. Vanligast är dock ofta anmäld skolfrånvaro, till exempel att vårdnadshavare sjukanmäler en elev som är frisk, men som av olika skäl inte vill till skolan. Det kan också handla om att eleven har problem att komma i säng i tid på kvällen, är alltför trött på morgonen och att vårdnadshavaren därför anmäler frånvaro i någon form av missriktad omtanke. Vad som verkligen skulle behöva hanteras här är stressen, sömnrutinerna eller vad det nu än må vara – skolfrånvaron blir ett symptom på andra problem. Här spelar elevhälsan en viktig roll, både det förebyggande arbetet och hur enskilda elever som söker hjälp hos exempelvis skolsköterskan möts och följs upp. Elevhälsan ska även vara ett stöd för rektorer och mentorer i arbetet med enskilda elever.
3. Frånvarorutinerna brister – antingen genom att vara för otydliga eller onödigt detaljerade och stelbenta.
Vi ser två vanliga brister i rutinerna för frånvarohantering. Den ena är att rutinerna är så otydliga att de inte ger tillräcklig vägledning. Den andra är att rutinerna ibland är för tydliga, exempelvis genom att på förhand definiera när frånvaro är problematisk, utan att se till elevens samlade skolsituation. En lösning som ofta visat sig fungera bra är de så kallade frånvarotrapporna som beskriver ett tillvägagångssätt där insatser sätts in tidigt och där insatserna intensifieras i takt med att frånvaron eventuellt ökar. En annan framgångsfaktor är att arbeta i tvärprofessionella team. Mentorer och rektorer får inte bli ensamma i sina överväganden om huruvida en utredning ska startas. Specialpedagoger eller skolsköterskor bör involveras för att med sina perspektiv bidra i arbetet med att reda ut elevens frånvaro.
4. Dokumentationen kring den enskilda eleven är inte tillräcklig.
I våra granskningar har vi samlat in dokumentation och statistik för ett antal elever som alla har en varierande grad av frånvaro. Stickproven bekräftar bilden av att skolorna inom en och samma kommun ofta har mycket olika sätt att hantera, utreda och dokumentera skolfrånvaro. Utredningarna var i flera fall mycket kortfattade och dokumentationen bristfällig. Som utgångspunkt behövs en gedigen, dokumenterad utredning, i vilken skolan visar elevens styrkor och svagheter samt vad som fungerar bra respektive mindre bra i skolsituationer. Syftet är att få en heltäckande bild av situationen, så att skolan kan bygga vidare på det som fungerar bra och sätta in rätt åtgärder. Dokumentationen behövs också för att kunna gå tillbaka och följa upp vad som bestämts. Viktigt är även att både elev och vårdhandshavare får ge sin syn på saken.