För att locka kompetens till Sverige finns regler om så kallad expertskatt i 11 kap. 22 § inkomstskattelagen. Expertskatten innebär att utländska experter, forskare och andra nyckelpersoner – så länge alla förutsättningar är uppfyllda – endast betalar skatt på 75 procent av de löner och förmåner som de får av en svensk arbetsgivare för arbete som utförs här, i max fem år. Arbetsgivaravgifterna reduceras då också för arbetsgivaren i motsvarande mån.
För att få tillämpa expertskatt krävs att man fått en ansökan godkänd av Forskarskattenämnden, och en alternativ grund för ansökan är då att lönen för arbetet i Sverige överstiger två prisbasbelopp per månad för det kalenderår som arbetet påbörjas. Som exempel behöver alltså lönen överstiga 95 200 kr per månad om arbetat påbörjas under 2021. Vid lön överstigande nämnda nivå krävs ingen vidare bevisning för att personen i fråga är en nyckelperson, expert eller forskare för att Forskarskattenämnden ska bevilja ansökan. Det ger därmed arbetsgivaren en större förutsägbarhet om vilka ansökningar som kommer att godkännas.
En inte helt ovanlig situation i det här sammanhanget är att en utländsk person som är anställd av ett utländskt bolag sänds till Sverige för att under en begränsad tid arbeta för ett svenskt bolag i samma koncern. Något som har varit på tapeten under en längre tid är då frågor kring betalningsförmedling och så kallad split payroll, dvs. när hela eller delar av lönen till den utländske personen betalas ut av det utländska bolaget. Är sådan lön möjlig att ta med i beräkningen vid prövningen av om beloppsgränsen för expertskatt är uppfylld?
Högsta förvaltningsdomstolen har nu besvarat denna fråga med ett rungande ja – så länge lönen utgör en kostnad i den svenska arbetsgivarens verksamhet.
I det aktuella målet hade en person som var anställd i ett tyskt bolag kommit till Sverige för att arbeta för ett svenskt bolag i koncernen. Enligt koncernens policy gällande löneutbetalningar vid utstationering betalades en del av hans lön under anställningstiden i Sverige ut av det svenska bolaget, och en del av det tyska bolaget men för det svenska bolagets räkning. Den del som betalades ut av den svenska arbetsgivaren uppgick inte ensam till två prisbasbelopp per månad.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade dock att varken lag eller förarbete innehåller något krav på vilket sätt ersättningen betalas ut, och menade att det avgörande är att lönen utgör en kostnad i den svenska arbetsgivarens verksamhet. Man kunde inte dra någon annan slutsats i målet än att lönen i sin helhet avsåg arbete som utfördes i Sverige för det svenska bolagets räkning. Även den del av lönen som betalades ut av det tyska bolaget skulle därför beaktas vid bedömningen av om beloppsgränsen för expertskatt är uppnådd.
Märk dock väl att detta är den enda slutsats som med säkerhet kan dras av domen – att den utländska lönen ska beaktas när man avgör om en individ kvalificerar för expertskatt eller inte. Det var den fråga som släpptes upp till prövning och det är den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen nu har besvarat. Vad som fortfarande är oklart är däremot huruvida den utländska delen av lönen faktiskt också ska utgöra underlag för expertskatt.
I sin dom skriver dock HFD: ”Det krav som gäller enligt lagtexten för att en ersättning ska omfattas av expertskatt är att den ska avse arbete i Sverige”, och med domstolens resonemang i övrigt känns det inte helt orimligt att den utländska delen av lönen också skulle kunna omfattas av expertskatt. Om Skatteverket skulle hålla med är en annan fråga.
Författare:
- Andreas Bråthe – Partner – Global Mobility – 073-397 24 33
- Marie Liebich – Director – Global Mobility – 072-573 12 40
