Bakgrund
Frågan om att begränsa möjligheten till avdrag för förvaltningsutgifter i inkomstslaget kapital diskuterades länge innan avdraget slutligen avskaffades. Reglerna kom dock med tiden att urholkas väsentligt, eftersom förvaltningsutgifterna är en kvarleva från en tid då marginalskatterna var höga och inkomst av kapital inte beskattades proportionellt. Regelverket har varit krångligt att tillämpa för skattebetalaren och lett till kostsamma utredningar från Skatteverket.
Förvaltning av kapital hanteras numera inte heller på samma sätt som när värdepapper bestod av fysiska aktiebrev som förvarades i bankfack eller kuponger klipptes och stämplades på bankkontor. Idag sker det mesta elektroniskt och många väljer andra former för förvaltning av kapital än enskilda aktier eller kupongobligationer. Olika former av investeringsfonder är idag vanligt tillsammans med professionellt hanterade modeller av värdepappersportföljer. Kapitalförsäkringar har sedan 1990-talets lösningar för att hantera förmögenhetsskatt eller arvs- och gåvoskatt utvecklats till en skatteeffektiv placeringsform. Investeringssparkontot (ISK) som infördes 2012 har blivit ytterligare en möjlighet till placeringar med en förenklad beskattningsmodell jämfört med ”vanlig” kapitalbeskattning. Många ägare av fåmansföretag väljer även att låta sitt kapital förvaltas inom ramen för bolaget med sedvanlig bolagsbeskattning som följd och 3:12-reglerna för utdelningar.
Enligt inkomstskattelagen (IL) får utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster dras av som kostnad, men denna regel har undantag. Det mest grundläggande undantaget är att personliga levnadskostnader inte får dras av (9 kap. 2 § IL), men ett annat undantag är alltså sedan den 1 januari 2016 att man inte får göra avdrag för förvaltningsutgifter i inkomstslaget kapital (42 kap. 6 § IL). Detta gäller även om det rör sig om en utgift för att förvärva och bibehålla en kapitalinkomst.
Tidigare var det således nödvändigt att veta om en utgift var en förvaltningsutgift för att veta om den skulle dras av som en sådan, eller om den skulle hanteras på något annat sätt (eller inte dras av alls). Även nu för tiden är det dock viktigt att hålla tungan rätt i mun, så att man inte gör avdrag för en utgiftstyp som överhuvudtaget inte är avdragsgill längre.
Vad är en förvaltningsutgift?
Vad som är en förvaltningsutgift framgår inte av lagtexten, utan detta har utvecklats löpande genom många års rättspraxis. För att tydliggöra för skattskyldiga uppdaterar Skatteverket löpande informationen på sin hemsida om vad som kan räknas som förvaltningsutgifter och inte. Skatteverket anser att en förvaltningsutgift är en utgift som har uppkommit som ett led i förvaltning av tillgångar.
I praxis skiljer man mellan förvaltningsutgifter och transaktionsutgifter. Det innebär att utgifter som är kopplade till förvärv, förbättring eller försäljning av vissa tillgångar, som till exempel utgifter för courtage eller stämpelskatter, därmed inte är förvaltningsutgifter. Sådana transaktionsutgifter ska istället dras av i samband med beräkning av kapitalvinsten (RÅ 1996 not. 65).
Arvode som erlagts för kapitalförvaltning eller Private Banking har inte med lätthet kunnat bedömas, utan har ibland ansetts utgöra förvaltningsutgifter och ibland privata levnadskostnader. Ingen av dessa två kategorier av utgifter är dock avdragsgilla numera.
Olika aktörer tillämpar olika modeller för prissättning, där det varit nödvändigt att närmare avgöra vad arvodet avser för att få rätt till avdrag. I RÅ 1985 1:44 bedömdes att en depåavgift till en bank som förvaltade en post med premieobligationer deponerade som säkerhet för lån utgjorde en förvaltningsutgift. Avgift för rådgivning av bank eller motsvarande i samband med förvaltning av exempelvis värdepapper har också ansetts utgöra en förvaltningsutgift om det rört sig om värdepappersförvaltning. Utgift för upprättande av deklaration är däremot att betrakta som en privat levnadskostnad.
Frågan om förvaltningsarvodet varit avdragsgillt har inte bara påverkats av vad banken lagt in i sitt pris. Även den ”skattemiljö” som använts i förvaltningen av kapitalet har påverkat möjligheten till avdrag för erlagt arvode. Kapital som förvaltats inom ramen för kapitalförsäkringar, investeringssparkonton (ISK) eller pensionssparkonton (IPS) har inte berättigat till avdragsmöjlighet även om avgift erlagts för detta. Anledningarna till detta har varit olika, men kontentan har blivit den samma. Avdrag för förvaltningsutgift i en kapitalförsäkring medges inte för ägaren av kapitalförsäkringen. Utgifterna för att förvalta tillgångarna i kapitalförsäkringen är försäkringsbolagets utgifter, oavsett hur dessa betalas (RÅ 2005 not. 132). Vidare har den förvaltningsutgift som redovisas i fondbolagets årsbesked inte fått dras av, eftersom det är fondens utgift och inte andelsägarens.
Skatteverket anser att förvaltningsutgifter för värdepapper som finns på ett investeringssparkonto inte får dras av. Detta gällde även före 2016 (42 kap. 42 § IL). Frågan har dock aldrig prövats i rättspraxis och i förarbetena kan man inte med säkerhet utläsa vad som gäller.
Inkomster och utgifter avseende tillgångar på pensionssparkonton som avses i 1 kap. 2 § lag (1993:931) om individuellt pensionssparande ska inte tas upp eller dras av i inkomstslaget kapital (42 kap. 4 § IL) och därmed föreligger inte rätt till avdrag för förvaltningsutgifter som avser sådana tillgångar vare sig nu eller innan lagändringen 2016.
Även om man inte anlitat en bank för sin kapitalförvaltning, utan hanterat denna på egen hand, har det tidigare funnits vissa möjligheter till avdrag för förvaltningsavgifter. Bankfacksavgift är en förvaltningsutgift om bankfacket används för förvaltning av tillgångar. Om bankfacket enbart använts till annat, till exempel för att förvara fotografier eller privatbrev, ansågs avgiften dock vara en personlig levnadskostnad. Som nämnts inledningsvis är fysisk värdepappershantering relativt ovanligt idag, varför bankfackens användningsområde blivit något annat jämfört med den tiden då man förvarade sina fysiska aktiebrev där.
Enskilda personer som handlar med värdepapper kan ha utgifter för datorutrustning för matematiska beräkningar eller för abonnemang på databaserad börsinformation. En dator kan dock även användas för andra ändamål än handel med värdepapper, vilket gör att utgifter för datorutrustning ses som privata levnadskostnader. Samma sak gäller utgifter för bredband. Inte heller direkta utgifter för till exempel börsinformation har bedömts vara en förvaltningsutgift (se KRNG 2005-11-08, mål nr 2342-05 och KRNS 2005-06-07, mål nr 1485-04).
Kostnader för användning av datorprogram för att förvalta sitt kapital däremot, såsom datorprogrammen SuperCharts och VP99, ansågs i RÅ 2000 ref. 3 vara en förvaltningsutgift vid aktiv handel. I samma rättsfall bedömdes också utgifter för tidningarna Börsinsikt och Aktiespararen vara en förvaltningsutgift vid omfattande värdepappershandel. Andra tidningar som till exempel Dagens Industri har dock ansetts ha karaktären av allmänt nyhetsorgan och inte berättigat till avdrag.
Kommentar
Genom införande av investeringssparkontot, slopandet av avdrag för pensionssparande och nu slopande av avdrag för förvaltningsavgifterna har vi kommit närmare en förenklad modell för beskattning av kapital och sparande som länge förespråkats av bland annat professor Sven-Olof Lodin, den så kallade box-modellen. Modellen innebär en schabloniserad beskattning av kapital där kapitalvinster inte beskattas och kapitalförluster inte dras av – istället beskattas en procentsats av värdet på tillgångarna. I en mer utvecklad form skulle modellen kunna användas för alla typer av kapital, men ännu så länge är det finansiella tillgångar som berörs.
Man har dock inte tvingat över sparare till denna modell, utan har istället skapat valbara modeller som möjliggör en sådan förenklad beskattning.
Den som vill förvalta sina finansiella tillgångar i framtiden måste anpassa sig till den förändrade värld vi lever i. Kapitalförvaltning handlar inte företrädesvis om beskattning i inkomstslaget kapital och vilka avdrags- och kvittningsmöjligheter som påverkar skatten. Värdepappersmarknaden har blivit mer och mer detaljreglerad där allt större krav ställs på de aktörer som tillhandahåller rådgivning. Ändrade skatteregler som till synes verkar enkla ställer dock stora krav även på kapitalägaren, i en värld av oändligt många fler valmöjligheter än på de fysiska aktiebrevens och kupongobligationernas tid.
Vi har på senare år också sett en debatt kring att skatten är så låg på ISK eftersom räntan varit låg under de senaste åren, vilket inneburit en mycket låg effektiv skatt på sparande inom ISK. Politiska röster har höjts för att höja såväl nivån på skatteuttaget som att begränsa möjligheterna till hur stora belopp som får sparas på dessa konton. Än så länge har det inte funnits riksdagsmajoritet till att förändra skattereglerna, men det är ju valår i år, så det återstår att se vad som händer.
Genom att räntan stigit under våren och vi har sett oroligheter på börsen, skulle en skattehöjning på sparande inom ramen för ISK medföra att det blir en betydligt mindre gynnsam sparform. Skatten på ISK ska ju betalas oavsett om värdet på kontot ökar eller minskar, och om förluster uppkommer så är de inte avdragsgilla.
Skatter, avgifter för förvaltning, tankar kring avkastningsmål, räntor och rörelser på börsen är några av många parametrar som kan beaktas innan kapital placeras. Sedan 2016 krävs dock åtminstone ingen analys av skatteeffekterna för förvaltningsarvoden eftersom de inte längre är avdragsgilla, oavsett val av sparform.
Författare:
- Maria Sommert – Director – Private Client Services – 072-534 43 30
